Som förskollärare ska man vara många barn förebild och agera därefter. Alla barn har lika värde och ingen får kränkas. Detta låter ju väldigt bra med är det så i verkligheten?
I Lpfö98 står det "En viktig uppgift för verksamheten är att grundlägga och förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan skall hålla levande i arbetet med barnen."
Alla pedagoger har fått lära sig att det inte är barnen/eleverna man inte tycker om utan deras handlingar man inte tycker om. Så ska det såklart också vara, anser jag. Allt "fel" ett barn göra finns där en anledning till, de kan ha en dålig dag, hänt något innan de kom till verksamheten, det kan även ha hänt något en annan dag men som kommer upp till ytan en annan dag. Det som är svårt vid tillfällen där det blir fel är att hjälpa barnen sätta ord på vad som hänt och varför. Först och främst måste man nå barnet i all hysteri, det är absolut inte bara att gå fram och börja prata med det lilla livet. Man ska börja med att bekräfta barnet och dess känslor innan det är det omöjligt att nå baren så att orden ens kommer fram ( jag har provat att nå barn på olika sätt och jag anser att det fungerar bäst när man börjar med att bekräfta både barnet och dess känslor)
Nu är det ju så att likabehandling inte bara riktar sig till barnen i våran verksamhet utan även personalen och föräldrar. Så fort det handlar om människor i samma kategori "VUXNA" så gäller andra regler (ELLER?!)... Man blir fegare som människa och drar sig från att prata eller berätta vad man tycker och känner... Man pratat gärna med andra runtomkring för att se om de känner likadant eller vart med om något liknande. Varför är det så?! Det borde vara samma förutsättningarna, visst man kan inte prata med en vuxen som om man pratat med en 5 åring (Det säger sig själv) Men annars så borde man lägga fram det på samma sätt, för lika gärna att det ligger bakom något när ett barn kränker så ligger det (oftast) något bakom när en vuxen kränker ett barn eller en annan vuxen.
Men så fort det kommer till att ifrågasätta en vuxens handlande så finns där oskrivna reglar, man måste lägga fram det på ett "finnare", "bättre" sätt som inte låter så attackerade och ner tryckande. Och gud hjälpe mig om personen blir arg, vad gör man då? Ignorerar varandra eller låsas som ingenting har hänt?!
Det absoluta viktigare ordet man ska/bör låta bli att använda är ordet VARFÖR. Använd aldrig ordet varför till en annan vuxen om du inte vill ha problem.. Varför = försvarsställning. Istället ska man använda HUR, Hur tänkte du där? Kunde du gjort på annat sätt? Men det jag tycker är intressant med att vuxna ifrågasätter varandra är att den som ifrågasätter nästan kräver ett svar på direkten, medan om man pratar med ett barn kan man inte förvänta sig ett svar direkt. Kan man förvänta sig ett direktsvar från en vuxen? Man kanske behöver tänkte på situationen och om något har hänt som gjort att man agera som man gjorde.
LIKABEHANDLING är ett väldigt stort ord med mycket tyng bakom, vad är likabehandling och vem ska behandlas lika? Vi lär barnen att växa upp till olika individer, självtänkande och självständiga individer, går det då att behandla alla exakt lika, från topp till tå? Den ena situationen är aldrig den andra lik. Såklart ska man inte trycka barn eller vuxna genom golvet med ord och slag osv men att försöka lösa olika situationer på samma sätt är det så smart? Jag menar att det finns olika bakgrunder till att varför någon gör något, ett barn kanske inte mår bra för de bråkat med en förälder medans ett annat barn kanske slåss för att det inte fått vara med i leken.
Som pedagog är man väldigt snabb på att ta hand om det barn som blir kränkt medan man kanske borde ta hand om det barn som kränker i första hand, eller att en pedagog tar det ena barnet och en det andra barnet. Det viktiga är att båda barnen blir sedda och hörda om vad som hände och varför. Tänk dig själv att bli slagen, puttad eller få något elakt sagt och man vet inte alls varför, det kan inte kännas särskilt bra.
Jag ville egentligen bara kräka av mig lite om något som är så pass viktigt och som man jobbar med varje dag inom mitt yrke. Jag har inget rätt eller fel svar på frågan och det finns inte det heller. Likabehandling hos olika individer har sin grund i hur man själv blev uppfostrad, erfarenheter och personliga tycken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar